Ryggradslösa djur är små, en egenskap som tvingar oss att sitta inomhus en varm, solig dag framför mikroskop.
Vad ska man då berätta om en dag vid mikroskopen?
I likhet med de allra flesta substantiv såg de små liven, tagna från gårdagen, större ut i mikroskop än i verkligheten. Chockerande…
Intensivt kikande följdes av tröttskratt som brukar komma av att man är seg och trött.
Fick lära mig att nåla upp fjärilar. Anar att kunskapen kommer att komma väl till pass vid pensionering.
Jag är tydligen den första faunistiska bloggaren på ibg. Måste först påpeka den monumentala storheten i det här. Det känns kort sagt bra.
Tyvärr blir det inte speciellt många inlägg här eftersom kursen i mångt och mycket är inomhus i föreläsningssalar och på museer. Den här dagen var alltså lite speciell.
En ny passion föddes idag.
Ärligt talat såg jag inte direkt fram emot faunistiken. Första dagen; i fredags, bestod av en serie demoraliserande föreläsningar. Det var med tungt hjärta som jag alltså satte mig på cykeln för att ta mig till Ulva kvarn.
Men då kom alltså passionen – fjärilsfångning.
Det visade sig vara en sysselsättning som passar mig perfekt. Det fina är att man planlöst går omkring på en äng och sen jagar en färgglad insekt. ”Går” är för övrigt ett ganska dåligt uttryck för att beskriva det här; spatsera är nog bättre. Dessutom ger detta många tillfällen till fikaraster.
Mark- och vattenlevande evertebrater samlades också in och lades in i alkohol eller en burk med eterindränkt bomullstuss. Detta djurplågeri påverkar troligen min karma negativt i viss grad. Hårda bud.
Ungefär 14.30 var det sedan tid att åka hem i sommarvärmen. Följande rätt på den faunistiska menyn var fågelskådning vid 18.00, en exkursion som tyvärr var lite väl odramatisk – tydligen för att det var fel tid på året. Men några arter såg vi iaf, naturligtvis förvillande lika andra arter. Det är skönt när det inte är komplicerat.
Stefan Kreida
Kursdeltagarna delades i början av kursen i två huvudgrupper: En började med floristik, hit hörde jag och den andra började med faunistik.
Idag skedde det enda mötet mellan dessa grupper i den enda gemensamma exkursionen, lagd i Dalkarlskärret.
Evertebratinsamlingen blev minst sagt myggig. Fågelskådningen var allmänt behaglig. Dock kände jag att det vart för lite floristik. Men å andra sidan, man tenderar ju till att bli manisk oavsett vad man tar sig för. Efter det kommande faunistikavsnittet lär jag älska de små djuren, över de små blommorna.
Idag såg jag den kanske roligaste synen under hela kursen. Under eftermiddagen skulle vi gå från ena sidan av sjön över en kohage med kor. Vi var kanske 25 personer som passerade korna som inte flyttade på sig och lugnt betade på.
Vi satte oss i en skuggig del vid sidan av hagen. Plötsligt rusar hela flocken iväg i total panik. Mitt i hagen ses då Lisa som lugnt gick mot oss.
-Vad gjorde du egentligen? Frågade vi andra.
- Jag sa bara hej, frågade hur det var med dem…
För att få tillbaka korna sjöng Lisa plötsligt en kulning, som för övrigt var fruktansvärt bra. Elisabeth, som stod bredvid instämde plötsligt i den vilket sedan, efter förfrågan ledde till en duett som skulle ha fått skaparna av Arla-reklamerna att gråta.
Bör nämnas att korna inte rörde sig. Någon av dem såg bara förstrött på våra två sångare.
Kor är fruktansvärt dumma djur.
Stefan Kreida
Sitter nu med en högst besynnerlig solbränna på vänster sida av alla lemmar. Varje år tror man att man är stålmannen i förhållande till solen och varje gång får man en lavett tillbaka som svar.
En varm och solig dag var det alltså. En dag inför vilken pennor vässats, kunskap inlärts och, uppenbarligen, vikten av solskydd ignorerats – tentadagen.
Tentan bestod av tre delar; en artdel, då man snabbt skulle få fram artnamnet på det man såg framför sig, en familjedel samt en nycklingsdel där man med florans hjälp skulle identifiera okända arter. Den tredje delen var redan från början det större orosmomentet av de tre.
Så det glada sällskapet gav sig i maklig takt ut i området kring Hågahögen för att stanna till här och var och identifiera några växter. Tyckte att det kändes bra – i ögonvrån såg jag hur mina medkombatanter snabbt skrev ner det de såg framför sig. Ofta kunde vi gå redan innan tiden som givits (5 minuter för 3 arter) tagit slut, vilket i sig naturligtvis är strålande.
Men plötsligt – ett bakslag.
Klockan slog lite efter 10 och förmiddagsfikat, som vi normalt intar vid den här tiden uteblev av naturliga orsaker. Det här satte naturligtvis saker i obalans och med förtvivlad blick och oro i själen såg jag på pappret i min hand för att inse att många fler växtarter kommer att komma innan det är slut.
Dagens I-landsproblem? Jo, men ack!
Nycklingsdelen blev förvirrande då vissa arter tydligen kom från Jämtland och Gotland. Frågeställning: Vem åkte dig för att hämta dem? En annan art visade sig vara fridlyst. Frågeställning 2: Vem är den botaniska rebellen i ledarlaget?
Stefan Kreida
Jag hade en underlig dröm inatt: Då jag promenerade i Uppsala såg jag plötsligt en man i cylinderhatt, sen en till. Plötsligt hade praktiskt taget varenda själ en svart eller vit cylinderhatt elegant sittande på huvudet. Överlycklig över att det blivit vedertaget spatserade jag vidare.
Drömmen, som i all vedertagenhet sa någonting om framtiden, förklarade tydligen att sista exkursionen innan floristiktentan skulle vara kantad av förvirring, oro för att inte helt kunna alla arter samt förhoppning om att nycklingsdelen av tentan inte innehåller en Carex. Men man måste vara en fruktansvärt bra drömtydare till att komma fram till det…
Det var fruktansvärt varmt då solen lös men underligt kallt då den var molnslöjd. Den numera klassiska cykelturen på en mil till exkursionsplatsen började dagen i och kring en grusgrop.
Artrepetition och nycklingsövningar stod på menyn vilket gruppen klarade galant under Elisabeths galanta ledarskap (måste passa på med smickret nu, du rättar väl tentorna, eller hur?)
Imorgon blir det ut en sväng och titta lite på de små blommorna. Hoppas att på onsdag fånga några riktigt ångestfyllda bilder på medstudenter.
Stefam Kreida
Ännu än spännande floristisk dag; kantad av repetition, högljudd sång och ekande skratt. Vi var som ett gäng fotbollssupportrar på ett sunkhak strax innan en match. Och det råder ingen tvekan om att Sofie var den påverkande personen till vårt beteende.
Familjerna börjar långsamt arta sig och bitarna börjar långsamt falla på plats. Bland dagens höjdpunkter fanns den skumma flytande trädön samt Elisabeth, som i höjden av pedagogik smakade på, det som antogs vara en bitterlav.
När jag spatserade omkring på den lilla grusvägen så kom en tanke; istället för att sitta på ett jobb någonstans är vi alla ute och plockar blommor. Det är lite som en dröm när man tänker efter. Man förvisso inga pengar för det; men istället får man betalt i natur(a).
Midsommar står för dörren. Förhoppningsvis stämmer inte väderprognoserna.
Stefan Kreida
Vaknade upp av att telefonen ringde klockan 8.05. Bussen skulle gå 8.00 och varför var jag inte på den? 10 minuter senare stod jag sömndrucken på Vaksala torg med frystorkad mat i ena handen och avsaknande av medvetande i den andra, i förhoppning om att hoppa på bussen när den passerade Vaksalagatan. Det gick vägen. Häveröresan hade börjat.
En timme och en kvart senare var vi på plats varpå grupperna spreds ut på det ganska idylliska fältet med flororna i högsta hugg.
Området var vackert; med ängar, skogar och den alltid uppskattade östkustens remsa.
Häverö prästäng var en plats dit alla ville vara under de här veckorna. En (tydligen) ovanlig orkidé; flugblomster var nu utslagen och detta som drog till sig nyfikna som honung drar till sig bin – nyfikna pensionärer spatserade omkring ängen under hela dagen på jakt. Och jag vill tro att om man lyssnat tillräckligt noga så hade man hört en lågt ”bzzzz”
Elisabeth pekade ut ett område kring en ek. Hur hon visste det förbryllar fortfarande men en kompetent gissning är att hon varit på plats något tidigare – eller så var det botaniksinnet. Och visst; här var en ensam blomma.
För att vara en eftersökt skatt var den förhållandevis oansenlig. Men men… spännande ändå.
Blev mycket sol för en dag (typiskt att man klagar oavsett väder) så nu ska jag rulla på rygg, suga i mig vatten och titta på Miss Marple.
Stefan Kreida
Hej!
Hur börjar man skriva en blogg om floristik och faunistik sommaren 09?
Man skulle kunna börja med att beskriva karaktärerna i detta studiernas drama; men det skulle ta för lång tid, dessutom antar jag att deras natur framkommer efterhand. Det räcker med att nämna att mitt dokumenterande kommer från grupp 2, eller ”team Elisabeth” (bättre namn kommer sen)
Istället börjar jag beskriva vad som hänt fram till nu – en slags återblick för att göra det som komma skall mer förståeligt.
Kursens början kom som ett yrväder en julidag (närmare bestämt den tionde) under ett yrväder. Ett yrväder som skulle hålla i sig fram till idag.
De första floristikdagarna var som sagt ganska regniga och med regnkläder och gummistövlar gick vi tappra ut i naturen.
I början gick det långsamt och släktnamnen i sig förvirrade något. Men då man efter några exkursioner grejat dem gick artinlärningen som på räls! Vi gjorde några exkursioner inom Uppsala (en gemensam nämnare för dem var att de var så långt bort som möjligt från Fålhagen där jag bor.) Vi gjorde också en bussresa till Stigsbo rödmosse – en blöt plats, där min personliga höjdpunkt var köttätande växter. De såg tyvärr inte ut som i disneyfilmer; men tanken på växter som ger tillbaka på djur är en härlig sådan.
Till nutid:
Exkursion till brukshundsklubben i Gottsunda (åter igen på andra sidan stan).
Den första någelunda soliga dagen med en hel del välbehövlig repetition. Jag måste fråga mig själv: varför har alla trädnamn två till tre bokstäver och börjar på A? Idiotiskt.
Björn såg lite besviken ut när han inte fick använda sina antiregntricks som han snappat upp av SLU-polare (genomskinlig plastpåse över anteckningsblocket). Solen tycks dock ha lindrat besvikelsen något.
Imorgon bär det av till Häverö. Bussen går vid 8 – varför så tidigt schemaläggare!??
Stefan Kreida
